Kan ni ta det här ?

Har lite funderingar så här i soffan en sjukdag. (Eller mer smärtdag än sjukdag)
Hoppas ni kan ta det.

Studenten

Lite försenat jag vet men vaddå, bättre sent än aldrig.
Broder min tog ju studenten i fredags, hipp hipp hurray !
Han är två år yngre än mig, alltså är det två år sen jag tog studenten.
Två år... tänk alla drömmar man hade då.
Inte det att jag känner mig gammal och grå men vissa drömmar var ju omöjliga redan då.
Det sjuka är att... inte ens den dagen, när livet låg framför mig, hade jag en dröm om vad jag ville bli. Allt jag drömde om då var upplevelser, resor och att hitta den rätta.
Och nu, två år senare, vet jag fortfarande inte vad jag vill bli.
Ska man veta det ?

Jobbet

Fortsättning från tidigare del...
Om man inte vet vad man vill bli, hur ska man då veta var man ska ta vägen ?
Jag trivs ganska bra på mitt jobb... men jag kan inte låta bli att hoppas på att, när jag söker igenom ams.se, jag ska hitta något bättre.
Många verkar förvänta sig att jag ska vilja läsa vidare.
Men jag har redan gjort högskolan och det var inte riktigt för mig.
Någon gång är det säkert rätt men... är det inte en fördel då också att veta vad man vill bli ?
Och kan jag verkligen leta jobb i hela landet ? Andreas har kontoret här och har precis börjat ta hand om det i övning för sitt alldeles egna kontor.
Kan jag då ta ett jobb i Sthlm ? Visst jag kan pendla men vad skulle det bli av oss då ?
Och är jag ens sugen på att flytta om det skulle vara en möjlighet ?
Ska jag stanna här i väntan på en lösning som kommer som ett brev på posten ?

Kärlek
No offense, mina kära ex... eller kanske någon enstaka...
Men den här typen av kärlek, den har jag aldrig tidigare upplevt.
Det längsta förhållandet jag någonsin haft, känns lite lustigt.
Men otroligt bra, verkligen.
Jag blir bara rädd för att det ska hända något.
En skada från det förflutna, jag vill skydda mig ifrån något som inte ens behöver hända.
Bara för att jag vet hur ont det gör.
Men samtidigt känner jag mig så säker, självklart ska vi bo ihop, dela ett liv ihop... en framtid ihop. Andreas är den första killen jag någonsin har sett en längre framtid med,
har drömmar med.
Så hur rädd jag än är för att såras så tänker jag fortsätta gå in helhjärtat för det här förhållandet.För, som jag känner det, så är det den största tryggheten och det allra finaste jag har i mitt liv. Hur larvigt det än låter...

Om ni inte klarade av att läsa det här... ja då får ni skylla er själva för att ni läser min blogg.